om mitt liv, själen behöver ro, vardagsbetraktelser

Upp igen, mot toppen med en halvtung ryggsäck…

mot toppen

Just nu känns det som det liksom vände. Efter att ha varit trött, sliten och velat vara ensam hela semestern så känns det som jag äntligen fått lite kraft. Det är inte många dagar kvar nu av den. Och i år tog återhämtning lång tid. Massor har hänt som fick mig landa lite hårt på baken. Och mitt i allt har jag ändå lyckats glädjas åt små saker i livet.

Som mina underbara barn. Den yngsta som hör av sig ofta, ibland fler gånger om dagen. Och han är just nu i livet den jag kanske pratar mest. Samtalen rör allt vi är med om, ganska djupa samtal ibland. Ibland bara om matlagning och vänskap och sånt. Värdefullt, för jag får lufta saker jag behöver prata om. Och lyssna på saker jag gärna lyssnar till. Det läker. Jag hoppas det gör det även för honom. För mig funkar det.

Och min äldsta. Min älskade unga kille som nu är en vuxen man. Livet är fint nu för honom. Men mycket att göra. Så är det ju i vuxenlivet. Man kämpar på, skaffar hem, jobbar, tränar, umgås med vänner, rustar och fixar med saker. Och sen när man ska sova kommer man på att man borde ringt. Vi messar mycket på chatten. Är så glad för att jag ser han har det bra i livet. Men just nu tror jag även han skulle må bra av lite mamma tid. Så jag ska verkligen försöka få några dagar till med ledighet så jag kan åka upp till norr. När det nu inte blev på semestern. Om en månad eller så.

Som jag skrev i ett inlägg tidigare så fanns det många orsaker till att jag inte ens orkade resa mig under semestern. Kraschlandade. Men har tänkt, skrivit, pratat och skrivit igen. Och börjar funderat över mål livet. Framför allt tappade drömmar och vad jag vill.

Och plötsligt bara satt det där, tanken. Jag ska fan inte ge upp! Jag som alltid varit en sån krigare, starkt mitt i det svaga. Jag har kämpat, fixat och fått livet gå ihop. Även om det varit så många stenar i den där tunga ryggsäcken. Jag har ju kastat ur en del, men nya har fyllts på. I sommar var den så tung att den inte gick att lyfta.

Men nu, en tid senare nu när midnattssolen gått på semester och min egen snart är slut. Nu då hösten är på väg, är det min årstid. Då när jag vaknar till, av den klara höga fina luften. Friskhet efter regn och kvardröjande sommarblommor i vägkanten. Då, då brukar jag vakna. Bli gladare, inspirerad. Så kändes det även i år.

Och nu är det mer välkommet än någonsin. Jag satt ju där för några veckor sen och funderade över om jag ens ville klättra uppåt. Igen. Ensam!

Nu, känner jag att jag vill det. Självklart! Alla samtal har hjälpt. Allt skrivande har hjälpt. Och en del umgänge, ungefär en gång i veckan med en liten grupp människor från ett annat land, en annan kultur. Prat, spel och skratt och djupa samtal med dom, har gett mitt eget liv perspektiv. Vänner för livet har jag fått, och det värmer. Då lättade några stenar i ryggsäcken.

Samtalen med mina barn lyfter också ur så många tunga saker. Vi behöver varandra nu. Och just nu känns det som vi är lite för spridda över den norra delen av vårt avlånga land. Just nu bor jag här. Men hur det blir i framtiden vet jag inte.

Vi vet ju inget om den. Ändå har jag nu, tagit mig upp ur den värsta svackan. Det där sjunket som jag bara halkade ner i. Och jag börjar glädjas åt saker.

Vad hände då? Jo, jag började ju tänka i mer positiva banor. Fundera över vilka drömmar det var jag släppte då för några år sen, när livet blev så tungt och jag själv blev så förändrad. Mindre glad, mindre positiv. Jag har alltid kunnat se små saker i livet, och det har jag inte gjort lika lätt de här åren.

Nu, har jag suttit på morgonen med ett block och penna. Skissat, ritat och planerat. Jag har dålig ekonomi, men ändå har jag bestämt mig. Jag ska orka mig genom det. Och min 5-årsplan är väl att det kommer bli bättre. På vägen dit tänker jag inte sitta vänta.

Nej, jag tänker ta itu med en sak jag vill, redan nu. Inte sen, när jag har det bättre med skuldberget som är så svårt att kunna betala bort. Nej, jag ska göra roliga saker under tiden. Sånt som lyfter mig och får mig se en mening med livet medans det pågår.

Det är ju faktiskt så, att man vet inte ens om man når toppen. Och gör jag det, så får det gärna vara någon som håller mig sällskap där. Men det är en dröm jag inte prioriterar nu. Nu prioriterar jag mitt skapande. Det som får mig att glädjas, brinna och må bra. Och inbringar det skapande också någon slant, så är det ju  bra.
Det ger mig livskvalitet och glädje. Så, jag fortsätter jobba deltid och börjar leva min dröm också på samma gång. Livet kan pågå, med fler saker på att göra samtidigt.

Så jag jobbar, skriver, läser, är kreativ och det kommer att komma något gott ur det. Jag har börjar höra av mig till folk, och börjar få en längtan efter att umgås med dem igen. Men jag väljer noga. Är kräsen på vem jag ger min tid. För den är dyrbar för mig, nu är jag är på väg mot toppen igen. Och den här veckan har det lossnat rejält på tyngden i min ryggsäck. Lite stenar att bearbeta finns det kvar. Men några ska ligga där sen också. Det finns många livserfarenheter som är bra att ha där.

Jag ser fram emot vandringen nu, den känns lättare och lite lite gladare. Ett steg i taget…

 

 

 

 

 

 

 

 

Annonser
avslappning, meditation, om mitt liv, vardagsbetraktelser

Att sätta upp mål och hamna i en bra cirkel…

images (6)

Jag har en längre tid varit i något som jag själv brukar kalla ‘sjunk’. När man halkat ner där, på botten utan att man riktigt insåg att man tappat fotfästet lite. Och det måste kanske bli så ibland. Under livet har det funnits en del perioder när jag var där rätt länge, ibland är man bara snabbt ner och vänder. Det tar tid att bearbeta livet ibland och man halkar ur sina cirklar.

Av någon anledning har jag alltid gillat måndagar. Det känns som en nystart. Man börjar lite om, en ny vecka med saker som kan hända. Jag gillar i vanliga fall alltid att gå till jobbet också. Men just nu, den här sommaren så halkade jag ner i ‘sjunket’ och det ganska rejält. Men när man krälat där i lite självömkan och tyckt synd om sig själv lite, kännt på hopplösheten lite, gråtit en skvätt. Kanske inte åt det som tynger, utan till en romantisk film eller så. Då börjar rastlösheten komma krypande. Jag orkar inte vara där så länge. Jag vill upp. Livsgnistan lockar, men känns ouppnåeligt ändå.

Då finns det något som alltid hjälpt mig. Att göra listor! En del människor blir stressade av sånt. För mig innebär dom rutin. Jag behöver rutin! Annars faller allt. Och jag!

bild till blogg - to do list

Rutin är A och O, på något sätt. Jag ställer klockan när jag är ledig, annars vänder jag dygnen direkt. Jag behöver en bra frukost-rutin. Annars äter jag småkakor och svart kaffe till frukost. Och samma för annat i livet.

Jag är en människa som behöver struktur, och samtidigt behöver jag balansen mellan det och att ha friheten att stryka en grej och strunta i den. Jag född i vågens tecken. Och kanske stämmer det väl på mig som person, att vågskålarna behöver balans. Annars tippar det åt fel håll.

I går när jag kände mig jättenere och deppig och har skrivit av mig, så började det ploppa upp. Dom där små tankarna, på att jag halkade ur cirkeln. Den goda cirkeln. Och hamnade i en dålig. Livet består av sådana cirklar alltid. Många människor är inte så beroende av dom. För mig är det viktigt.

Jag tänker på en nu mycket gammal man som lärde mig om goda och onda cirklar. Han var från en annan kultur, ett annat land och hade mycket visdom och en oerhörd värdighet. Den mannen arbetade med ungdomar som behövde prata om värdegrund och livet i stort och smått. Han berättade för dom, ritade och förklarade. Jag var ofta med som en vuxen i gruppen. Och jag hör hans ord nu. När jag själv halkade ur cirkeln med dom goda målen. Dem jag strävar efter. Och inte klarar att nå.

Jag gav upp. Lade mig ner och deppade ihop. Drack för många vinglas, för mycket goda ostar och såg så många romantiska filmer jag kunde gråta åt, att jag tappade räkningen. Då hörde jag hans gamla visa röst…

…Man måste sätta upp mål i livet. Annars kommer det inte att gå bra för dig. Du ska sätta upp ett långsiktigt mål. Och några korta på vägen. En del kallar det drömmar. Men om du kallar dom för mål, så kommer du att nå dit!

Han var klok denna man. Och plötsligt när jag vaknade i morse, så kände jag att ja, han har ju rätt. Igen! Jag tappade mina mål. Och absolut lusten att kämpa, och försöka. Jag var ju så trött, när semestern kom i år. Och jag hade inte råd att resa iväg som jag ville.

Men i morse när jag satte mig med några papper vid köksbordet, med morgonkaffet och började fundera. Då kom jag på, att jag hade ju behövt just det här. En sån sommar. Jag behövde vara hemma. Ha lite tråkigt! Vara ensam och låta dom där tankarna komma. Dom jag aldrig förut orkat bearbeta. Dom behövde komma upp till ytan och kräla med mig lite där nere på botten.

Nu kan jag på något sätt andas lättare i dag. Det har vänt, och jag känner en strimma av glädje. Jag är stark. Urstark, egentligen! Min väninna sa så häromdagen, och nu inser jag att hon har rätt.

Jag tog mig tre papper och satte mig. Skrev av mig allt, om de tankar, måste, vad jag vill göra – saker. En lista för mitt hem, en lista för jobbet, och en för min fritid.

Hemmet är lätt. Det är kaos, och behöver tas itu med. Dom lätta snabba sakerna först och sen lite annat.

Jobbet, jag lämnade allt i en hög vid semestern. Slängde in en jätteväska med planering och saker jag tänkte att jag hinner. De ska fixas innan jag börjar jobba om två veckor. Så stressen minskas när jag väl är på jobbet.

Och min fritid. Ja, den är bara små enkla saker. Som att hämta tidningen på morgonen och då ta en kort, väldigt kort promenad runt kvarteret. Inte hämta den på kvällen, för att jag inte orkar resa mig. Sen då, ja, maten. Äta min frukost vid köksbordet. Inte framför tv:n.

och små små saker. Som att unna mig en stunds läsning, eller att sätta mig och skriva en stund varje dag. Göra lite avslappnings övningar på eftermiddagen, istället för att sova fler timmar. Och inte kunna somna på natten.

Det är små små saker. Men dom gör alltid underverk för mig. Bara det faktum att jag skriver ner dem på papperet, får ut dom ur huvudet. Grubblandet slutar. In kommer en strimma livslust. Och hopp!

Och som om han hade så rätt den mannen. För denna morgon när jag började tänka goda tankar, så dök det upp fler saker under dagen. Som gör att jag känner livet pockar på. Sjutton också, så jag vill ta itu med det nu. Det dök upp saker jag inte trott skulle öppna sig. Och dagen känns som en riktigt bra dag.

Så, kanske är det så enkelt. Börja tänka små, små positiva saker. Sätt upp mål. Affirmation är ett passande ord, börja tänka positivt och det kommer positiva saker tillbaka.

 

 

 

frisk fast man är sjuk, om mitt liv, själen behöver ro

Semestern som försvann, när jag tappade bort mig själv…

Som jag längtat till den här sommarledigheten. Hela vintern såg jag fram emot den. Som så många andra också gör när man längtar till sommar och semester. I år skulle jag inte resa söderut, utan bara åka norrut, till barnen. Men ingenting blev som det var tänkt… Allt blev helt enkelt ingenting! Jag blev kvar hemma. Orsakerna var många. Men det sliter i mitt mammahjärta att jag inte kom iväg…frågetecken

Dom är ju vuxna och klarar sig utmärkt utan sin mamma. Ändå vet jag att jag hälsar på alldeles för sällan. Jag lovar, och saker kommer emellan.

Oftast är det mitt krångliga, krokiga liv som kommer ikapp mig. Där ekonomin är den drivkraft som får mig upp på mornarna, men lika ofta slår undan knäna på mig.

Jamen, pengar säger vänner. Man får ju prioritera. Jo, visst! Om man är två, som har lön, och har råd. Och kanske delar på utgifter. Om en blir sjuk, då hjälps man åt. Det finns i alla fall en som har råd att köpa mat, eller kläder för den delen. Och att resa.

Många reser fler gånger utomlands per år. För mig är det hela tjugonio år sen nu. Jag ser lite häpet själv på siffran jag just skrev. Men så är det. Mina ‘semestrar’ var att hela året försöka få ihop så att jag hade råd att bara ta mig till släkten med barnen. Bo gratis, men mat och resa var nog för min plånbok. Att resa i Sverige är för underskattat. Vi hade absolut fina semestrar också. Även om jag själv drömde om utlandsresor med mina barn.

Någonstans trodde jag ekonomin skulle bli bättre efter några år. Men det liv jag levde när barnen var små, saker som hände då och med min hälsa, tog udden av guldkanterna i ekonomin. Misstagen går inte att rätta till. Och det har tyvärr nafsat mig i hälarna hela vuxna livet. Några år till får jag stå ut med att ha det så. Det går, för jag är van. Men ibland blir det för mycket, även för en krigare som jag.

Nog kan man ju tycka, att jag borde ha löst det. Det har ju gått nästan ett helt liv. Nåja, ett halvt då. Men lönen har varit för låg. Sjukdagarna för många. Och utebliven sjukpenning ibland. Och så har det snurrat på.

Alltså, man får ju hjälp! säger vänner!

Men den som säger så, tror fullt och fast på att vårt samhälleliga skyddsnät är rättvist och fungerar för alla. På lika villkor. Så är det ju tyvärr inte. Vi är många, jag är inte ensam. Där sjukdom, ohälsa på olika sätt påverkat din arbetsförmåga. Och försäkringskassan nekar till att betala ut. Skulderna försvinner aldrig. Dom växer. Mycket också, eftersom inte förmågan att betala räcker till. Även om jag kämpar. Har extra jobb, sliter om kvällar, nätter med olika saker, så jag ska få en extra slant.

Växer, det gör också skuldberget inom dig. Den där skuldkänslan! Över att du inte kunde ge dina barn det dom behövde när dom var små. Och nu, inte ens ha råd att åka och hälsa på. Eller köpa dig nya byxor till dig själv, när dom enda två du har, nu är trasiga. Därför att din jacka nu är utnött efter fler år, du behöver en ny sån också nu när hösten är på väg. Skorna är utslitna, och nötta. Bilen behöver nya däck. Tur att den snart är skattebefriad dock. Till och med cykeln sjunger på sista versen. Och de saker som kunnat inbringa pengar, är sålda redan. Dom möbler jag köpt i flyttar och så, är på loppis, andrahand och fixade, målade och stylade efter min smak. Jag är tacksam över den kreativa ådran. Den försöker just nu komma på hur jag ska få ihop ungefär tretton tusen till tandläkarbehandlingar. Varför så hög? Ja, helt enkelt för att jag inte haft råd att fixa det på nio år. Och jag måste ha alla pengar i handen, innan behandlingen. Avbetalningar är bara för dom som har god ekonomi.

Många tror ändå, att jag köper för mycket, unnar mig saker i onödan, kanske spelat bort eller något annat. Så är det inte. Utan jag har varit sjuk mycket. Och i vårt välfärdssamhälle får man inte alltid pengar då. Jag är otroligt glad att jag har ett fast jobb, och en lägenhet som jag kan bo i. Högre krav har jag inte. Jag är en mästare på att handla, och laga mat billigt. Och ändå lyckas få en guldkant med ett glas vin ibland. Men då måste jag såklart låta bli att köpa dom nya skorna jag behöver. Allt handlar om prioritet, och att göra det man själv behöver just nu. Så att orken räcker. Till nästa lön. Och för att få lite hopp att se framåt.

Nu behöver jag fylla på den mentala bensinen. Och få livsgnistan att vilja brinna högre. Orka mer. Det brukar jag göra genom att vara lite ensam. Tänka, handarbeta, läsa och bearbeta och fundera mig in på nya positivare spår. Jag har funderat över vad som hände. Varför kraschade jag nu?

Vad var det som hände, som gjorde att sommaren blev så här? En dag var det som att hela sommarkänslan försvann. Lusten att ha en skön avkopplande semester spolades ner i toaletten rätt hastigt när obearbetade gamla känslor slog mig i ryggen. Golvade mig på ett sätt jag inte förutsett alls. Både känslostormar och penningbrist. Det räckte för att knocka mig rejält den här sommaren.

En gammal kärlek som plötsligt blir svårt sjuk. En av dom viktigaste personerna jag haft i mitt liv. Plötsligt inser man att det är för sent. Det hinns inte. För plötsligt insåg jag att så mycket var för sent. För sent för mig. För han och mig. Väldigt mycket för sent.

Någonstans har det funnits en önskan, en dröm. Att vi skulle reparera det. Prova igen. Vara vi, tills livet levts färdigt. Nu blev det inte så. Jag stack ju därifrån, reste till en annan stad och flydde lite från livet. För att överleva och för att hitta mig själv. Jag vet att jag sårade honom då. Han frågade. Och jag sa nej. Åh, så jag har ångrat det dom här sista åren. Att jag inte tog chansen. Hela tiden har jag tänkt, att vi hinner. Det blir nog så ändå. till slut. Han och jag.

Ända tills nu, i sommar. När en vigselring glänser på hans finger och sjukdomen har slagit sina klor i hans fina kropp. Jag önskar av hela mitt hjärta, att han klarar sig ur det och får leva det liv han nu valt. Lycklig som han verkar vara med det. Jag unnar honom det av hela mitt hjärta. Det går att glädja sig, när den man älskar har kärlek och lite trygghet. Och en kvinna att älska. Jag behövde bara få sörja lite, dom här sommarveckorna att det inte blev jag som var den personen för honom.

Att stå emot de mest krokiga vägar livet tar en på, fallgropar med usel ekonomi, höga berg toppade av sjukdom, som såklart är stressrelaterat till stor del. Att orka med, klara av det och hålla motivationen uppe, har jag varit rätt bra på ändå. Ända tills nu.

Livet satte lite krokben för livslusten i sommar. Och hettan medförde många sömnlösa nätter, som tillbringades till stor del i duschen för att få svalka. Jag har insett att jag inte fixar värmen heller. Det och allt annat som hänt. Det blev bara för mycket! Jag har klarat så mycket. En styrka som jag inte en själv vet varit den kommer ifrån har drivit mig framåt genom åren. Men just nu, tappade jag styrfart, ork och energi. Och stängde in mig här hemma. Ensam.

Jag ska försöka läka. Orka och hitta tillbaka till det glada, positiva jaget. Jag, som kan se något bra i allt som händer. Även de små sakerna. Nu gäller det att försöka vara så kreativ jag kan. Så att jag kan resa dit jag vill, upp till norr. Och träffa dom jag längtar efter. Resan får bli lite senare i höst. Då kommer jag. Då när svala höstvindar viner och jag får andas klar och fin fjälluft. Och träffa er.

Till dess ska jag ägna min fritid åt den ventil jag hittat just nu, där jag kan låta lite av frustrationen, ångesten, och tankarna få utlopp. Jag har äntligen börjat skriva. Alltså, skriva på riktigt. Det hjälper till. Det bearbetar och utvecklar. Det gör mig starkare!

Många små texter har det blivit. Det är inga böcker på något vis. Men små korta, och långa, utlägg om det jag har i huvudet för stunden. Och i hjärtat. Det kanske leder till att jag får leva den gamla författardrömmen på riktigt någon gång. Eller bara hjälpa till att sortera tankar om livet.

Så nu är det snart slut på semestern. Jag försöker läka. Hitta tillbaka till mitt rätt glada jag. Få tillbaka orken att jobba igen, umgås med människor som berikar livet. Och att skriva ännu mer. Att hitta tillbaka till mitt rätta jag. Och resa upp till de mina i höst. Jag kämpar på…

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

om mitt liv, vardagsbetraktelser

Bakar mandelkaka och lyssnar på musik

 

kaffe och mandelkaka

Efter rätt många veckor med mindre kaffe och fika än jag brukar, så fick jag sån lust att baka i dag. Kanske för att värmen kröp ner under tjugostrecket i natt, nästan under femton också. Välbehövligt att kunna sova med fönstret öppet och få bli svalare.

När jag bakar lyssnar jag alltid musik. Som alltid återkommer jag till Ed Sheerans texter. Upptäcker någon jag inte hört förut med jämna mellanrum. Nu är det låten ‘Kiss Me’ som jag lyssnar på på repeat.

Öppet fönster, sjunger med lite halvknaggligt. Gillar den här låten! Hör grannen drar igång gräsklipparen och försöker sjunga lite tystare vid diskbänken.

Jag letade fram ett recept på Google som jag hittade förra året, men inte skrev ner. Lyckades hitta den igen, och nu doftar det ljuvligt. Kakan heter ‘ Havrekaka med mandel’. Det är inte sötmandel i, men bittermandel. För enkelhetens skull tog jag bittermandelolja den här gången.

Bra recept, men som alltid får jag ta bort väldigt många minuter i recepten. Jag tycker alltid att det står 30-40 minuter i de kakor jag hittat recept på, men som nu blev den här lagom klar på 20 minuter. Jag gillar den lite saftig och inte för torr. Men det är en smaksak.

Lyssnar vidare på Ed Sheeran och njuter av en kopp starkt svart kaffe innan jag tar itu med resten av dagen.

 

Här hittade jag receptet: Mjuk havrekaka med mandel

Ed Sheeran, Kiss Me, Youtube

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

om mitt liv, vardagsbetraktelser

Dagen är inställd…

sovmorgon-LARGE

Jag vet inte varför jag gör det? Att ställa klockan och försöka ta sig upp på morgonen, när jag så helt och fullt är en kvälls- och nattmänniska.

Vems ord är det som sitter i ryggmärgen, som lite irriterat säger åt mig, att det är väl bara att gå upp, man kan inte sov bort dagen! Skärp dig!

De orden var som ett slags mantra i mitt barndomshem. Man skulle upp tidigt, göra saker direkt när man vaknar, hela dagen. En snabb kaffe kanske. Men, inte njuta…eller stanna upp och sitta på någon av de tre (!) uteplatserna, ingen använde. Bara tänka, filosofera om livet, läsa en bok, eller småprata om livet djupare frågor med varandra.

Uteplatserna, som jag som vuxen nästan lite trotsigt använder och bär ut min kaffekopp. Snygga är de. Välskötta och snygga. Fina blommor och sköna dynor. Bara använda när gäster är på besök, tyvärr. Och en katt som är lika trotsig som jag, som smygsover där och hårar ner dynorna. Jag önskar de varit väl använda och fyllts med skratt, prat och mysigheter lite oftare. Men visst, det fanns alltid nybakta bullar och fika för alla barn som var där. Men vuxna, dom ska inte lata sig. Och absolut inte ta sovmorgon!

Själv gör jag rätt ofta så att jag är uppe halva natten, somnar några timmar och ställer ändå den där klockan för att ta mig upp. Till och med under min semester. Till och med nu, under min ledighet, när jag inte tänkt göra någonting. Jag måste bli bättre på att  njuta av en morgonkaffe i när klockan närmar sig lunch och man har unnat sig en rejäl sovmorgon. Och strunta i den där inre rösten som säger lite smågrinigt, att det är bara att gå upp!

Just i dag sitter jag och funderar, kanske har jag också gjort så mot mina barn när de växte upp.  Det är ju så i livet, att utan att vi medvetet gör det. Vi för det där sociala arvet vidare. Ett socialt arv, beteendemönster som vi för över på våra egna barn. Och kanske dom på sina, även om vi inte gillar dom, eller har för avsikt att göra det.

I går var lågvattendag, en sån dag när det liksom inte gick att hitta dom där positiva sköna känslorna. Jag är ju ledig,  jag har semester. Hej och hopp, jag borde göra massor av trevliga saker. Som alla andra! Men, jag borde varit i sängen hela dagen istället. Inte klivit upp när klockan ringde. Eller segat mig genom dagen i tung trötthet. Kanske tryckt på knappen för utloggning. Legat där med energin på låg, i sängen hela dagen. Med några koppar kaffe, ett kakpaket och möjligen en bra bok. Logga in först dagen efter, under förutsättning att jag i så fall hittat tillbaka min energi jag har tappat bort så spårlöst.

Jag lade mig på sängen på eftermiddagen. Men då var jag övertrött och kunde inte koppla av som jag borde. I dag tänkte jag ta sovmorgon. Jag somnade vid halv två i natt.

Men, vaknade före klockan i dag. Klockan 05.03

Jag behöver antagligen en mycket längre semester än jag har.

 

 

 

 

 

 

 

om mitt liv, Vildhjärtat mitt

Like I wanna be loved…Kärlek, singelliv och när karma biter en i svansen.

kiss med ed sheeran

Den heta dagen har gått över i en svalare kväll. Nu är det skönt med fläktande vind genom vädringsluckan. Musiken är på lite lågt. Jag lyssnar på texten. Den senaste jag lagt till på spellistan av Ed Sheeran. Det finns så många fina låtar han skrivit. Den här är en sån. Texten får en att längta. Att längta efter kärlek. Hans speciella röst sjunger…

”Settle down with me
Cover me up
Cuddle me in

Lie down with me
And hold me in your arms…”

Mina tankar vandrar i väg till kärlek. Eller som just nu i livet, brist på kärlek.

Jag som nyligen har avslutat en nästan tvåårig kärleksaffär känner lite tomhet. Det blev liksom ett platt fall. Nu känner jag mig lite krass, när det gäller kärlek. Jag lyssnar på låten, och längtar lite ändå. Ed Sheerans röst får en så. Man längtar.

Varför slutade det som det gjorde? Efteråt rannsakar man alltid sig själv. Nu är det nog första gången på många år, som jag verkligen gav ett nytt förhållande tid, försökte, tog hänsyn, var omtänksam, lyssnade, och blev lite lyssnad på också. Men summan av kardemumman var att han kom fram till att han inte var redo för något nytt. I två år funderade han på det. Tillsammans med mig. Över kaffe och en god fika, hemma hos mig. Eller över ett glas gott vin och lite ost. Återigen hemma hos mig.

Aldrig hos honom. Han ville inte visa sig ute med mig. Ville inte att någon skulle veta att han börjat dejta igen. Han sa han var färdig med exet. Ändå frågade jag. Bryr du dig om, om hon får veta? Frågade om det fanns andra? Nej, sa han bestämt. Så, jag trodde på det.

Ändå fanns den där, den där känslan i magen ni vet. Som säger att nåt är galet. Här var han. Mannen som var så fin. Precis en sån man som alla tyckte jag borde ha! Snygg, i min ålder, lite mage, men den gillade jag också. Snäll, omtänksam och ordnat liv på många sätt. Men på samma gång väldigt sluten. Släppte inte in mig alls. När jag frågade om vi kunde ses hos honom, eller någon annanstans, var svaret nej. Det var direkt nej! Till slut frågade jag inte mer. Öppnade bara dörren när han kom förbi.

Det tog två år. Jag tappade styrfart det sista året. Speciellt sista halvan av det. Jag var arg på mig själv. Att jag öppnade dörren för honom. Men ensamheten släppte in honom.

Det kändes så märkligt att en man som säger att jag är så bra, så toppen, så snäll kvinna, så lätt att prata med, ändå inte vågade satsa igen. På oss! Han sa jag var hans drömkvinna, ändå gick han.

Okej, jag ska vara rättvis. Jag vet att han funderade. På allvar! Men, men han ansåg inte det var värt det. Han var för bränd. Bränd av livet. Bränd av tidigare förhållanden, tron på kvinnan. Självförtroendet hade fått sig en knäck. Han sa jag borde hitta någon. Någon annan. Han frågade massor, om männen före honom. Vilka hade jag träffat? Vilka hade varit hem till mig? Så höll han på. Varvat med perioder när han inte alls var känslomässigt närvarande. Så, jag gav upp, igen.

En av de där frågekvällarna berättade jag om mitt liv. Vi satt i min soffa och drack några glas för mycket av det goda rödvinet. Han ville veta. Frågade. Om de två män som betytt mest för mig, före honom alltså. Han ville att jag skulle berätta…

Jag berättade, om mannen nummer ett.  Han som jag gett mitt hjärta så helt. Men som jag svek på många sätt. Han som var mitt allt. Vårt liv var kantat av händelser, saker som gjorde att vi gav upp. Vi gav upp oss två men också den familj vi nyss blivit. Jag förstörde nog det sista, inte medvetet, men så var det. Och vår tvåsamhet som plötsligt var fyra försvann. Vi förintade den familj vi borde varit. Vi borde ha hållit ihop. Löst allt! Vi var för unga. För omogna. Jag orkade inte. Och jag gav upp den finaste man jag känner. Den enda jag älskat på riktigt.

Nu när jag ser i backspegeln förstår jag det. Och jag inser hur det påverkat mig. Nu, med nya kärlekar märks det. Det svider. Ändå har den mannen för alltid i mitt hjärta. För mitt hjärtan har ju många rum. En del är uthyrda på livstid. Där låser man ömt dörren och gömmer nyckeln. Man vill att det ska vara kvar där. Den där ömheten, den där kärleken. Och där bor han kvar för alltid, den största kärleken i mitt liv. Han har lyxsviten i mitt hjärta. Den är bara hans.

Den där vinkvällen fortsatte. Jag berättade. Han lyssnade och frågade. Han ville veta mer. Vad hade kommit efter det. Vilka män var det?…

Jag fortsatte att berätta. Till till slut var jag framme vid att berätta om en man som fanns i mitt liv, precis innan jag mötte honom. Det var en ung man som bara hade tänkt hyra ett hjärterum för bara en natt, men som bara utan förvarning hade flyttat in. Han ställde sina leriga skogsstövlar utanför dörren och klev in rakt in i hjärtat. Inte med några tassande steg, utan med stora kliv. Han hyr det rummet än. Men bara bildligt talat. För jag valde att  lämna det också. Eller vi valde nog det tillsammans. Efter många långa samtal. Denna unge fina härliga människa hade kunnat finnas kvar i mitt liv. Det var bara det att åren var fel. Vi hade för många år mellan oss. En himmelsvid åldersskillnad. Som jag såg hinder i. Inte han, men jag.

Hjärtat är anpassningsbart även om det får sveda ibland. Det går att hyra ut det, lite tillfälligt, ett rum över en natt, kanske bara en säng. Några får hyra ett längre tag. Det där hjärtat är rätt tåligt och anpassningsbart. Ibland. Och ibland inte. Som nu med denna man. Han som frågar så mycket. Men som inte vill berätta något själv. Nu blev det trångt, rummen var stängda. Därför att han inte behandlade mig som han borde göra.

Vinflaska två öppnades, och vi fortsatte prata. Jag berättade vidare om hur den historien börjat. Om hur det var när jag mötte den unge mannen. Det var inte som jag hade planerat. Jag hade tänkt öppna mitt hjärta för sådana tillfälliga övernattningar bara. Inget långvarigt alls. Så, jag loggade in på en dejtingsida och frågade fler män i min egeln ålder. Var någon av dom intresserad? Ingen svarade. Men jag fick ett mejl från en man jag inte hade frågat. Jag såg på hans bild. Så ung! Menade han allvar? Jamen såklart han fick komma och kika på det lediga rummet. Det var ju så det var tänkt. Jag var less på att försöka hyra ut på längre tid. Hjärtat hade fått för mycket sveda. Det behövde lite vila.

Jag hade tänkt göra det enkelt för mig själv. Bara låta någon komma förbi. Utan krångliga bokningar i förväg. Helt enkelt låter dem kika in. Sen bäddar man rent, tvättar sängkläder handdukar och bäddar snyggt igen. Tills någon annan kommer för en natt i hjärterummet. Enkelt tänkte jag. Ända tills han klev in! Jag blev handlöst förälskad i denna unga man, och jag vet inte med säkerhet om det var besvarat. Även han hade ju tänkt något tillfälligt. Men det blev mer. Vi pratade om det, många gånger. Ändå så avslutade vi det. Det som började så fint. Det kunde blivit något. Om tiden varit rätt och åldersskillnaden inte varit så stor.

Han kan numera klassa in sig som man nummer två bland de bofasta hyresgästerna i hjärterummet Jag gav honom nyckeln och sa att han fick välja. Han ville välja mig. Men jag sa han fick bo där ensam. Men det var ändå i mitt hjärta han fick bo. Han valde ett litet rum, med utsikt över en fin skog och en sjö. Med några älgar som strosade runt. Där trivdes han. Han ler mot mig ibland. Han vet att jag tänker på honom varje dag.

Vi var så lika. Vi ville leva samma liv. Samma drömmar, samma tankar. Men han var jätteung och jag var ju femtio. Det skulle inte gå. Han menade att vi tar dag för dag. Jag såg framåt. Såg om tio år, femton år. Såg omöjligheten. Jag ler alltid när jag tänker på honom. Han får mig glad jämt. Jag sörjer ibland, att jag inte vågade. Men jag vet också att jag tänkte rätt. För han borde träffa en kvinna i hans ålder. Få barn, och familj. Och jag vet att han inte skulle schabbla bort det. Denna fina kille.

Om det hade varit så, om, om om…

Då hade jag inte suttit i soffan och druckit för mycket vin med den här mannen som bara frågade och frågade, men inte öppnade upp sig själv. Nej, då hade jag troligen bott i det där röda lilla huset med utsikt över skogen, sjön och älgarna. Där en ung vacker man kokar starkt morgonkaffe åt mig. Men det är en dröm, som är förbi.

Så, satt jag här då, med den där mannen som alla tyckte var så rätt för mig. Två vinflaskor hade vi druckit ur. Jag mådde plötsligt inte bra. Varför skulle bara jag prata om mig. Han berättade inget. När man frågade om känslor så slöt han sig. Jag frågade vad han tänkte om mina berättelser. Han var lite tagen. Och lite ledsen för mig sa han. Ändå, så reste han sig och gick. Den kvällen som alla andra. Han kunde ha stannat. Han sov aldrig över. Alltid fanns det ursäkter till varför. Han hade inte ro till att stanna. Då måste man kanske dela frukost, det blev för på riktigt. Så han gick.

Den gången tog det lite längre tid innan han kom tillbaka. Och han sa att han hade dåligt samvete. Plötsligt hade han det. Jag är nog förvånad att han inte hade haft det innan. Jag sa, att han nog sårat mig färdigt nu. Vi pratade och fortsatte ses några månader till. Månader som blev ett halvt år. Sen var det över.

Nu när jag har landat och tänker tillbaka, så inser jag något. Han fick mig inte trygg som de andra två. Han var trygg utåt, men inte inuti. Han fick mig inte le sista halvåret. Bara bli ledsen och känna mig otillräcklig. Så jag inser nu, att jag sörjer mer drömmen om vad det kunnat vara. Mer än det som det var.

Ska jag vara helt ärligt, så har jag inte kommit över mitt livs största kärlek helt, fast ett halv liv gått sen dess. Och den unge mannen, han med skogsstövlarna, han var också där, på den stor kärlekshalvan. Men, hur känns det nu då?….efter den sista mannen. Han som jag sa hejdå till, efter två år.

Ja, helt ärligt så saknar jag inte honom så mycket som jag saknar, att det ändå kommer någon. Alltså kommer vem som helst till och med. Just på fredagskvällar saknar jag det! Att någon ringer på min dörr och att någon kommer med lite vin och choklad och har en trevlig kväll. Men det behöver inte ens vara en man, bara en trevlig person som vill umgås helt opretentiöst. Men jag har slutat bjuda hem folk, i alla fall på fredagar. Jag fredagsmyser själv nu. På ont och gott.

Just det faktum att jag inte saknar den här sista mannen mer, fast det nu gått fler månader har fått mig att inse saker om mig själv. Jag var inte kär. Inte i honom. Jag var förälskad i tanken på att han var rätt för mig i andras ögon. Och att jag var förälskad i honom med såklart. Men inte kär!

Kärlek, på riktigt, kanske jag inte får möta mer. Ändå har jag haft det som är få förunnat. Det finns människor som inte får uppleva det någon gång alls. Passionen och kärleken på riktigt. Jag har fått göra det. Även om det inte räckte hela livet. Jag har i alla fall fått uppleva det.

Men en envis röst mal på i bakhuvudet. Att den inte vill vara ensam. Att den vill att jag ska få kokt kaffe av någon en söndagsmorgon. Eller till och med alla mornar, resten av livet. Att somna bredvid någon och att vakna upp bredvid någon. Men det är nog inte menat för mig.

Ed Sheeran´s röst sjunger: Lie down with me. And hold me in your arms…

Tankarna smyger sig på. Att jag själv rår för det. Det var ju jag! Jag som schabblade bort den första fina stora kärleken, för att jag inte orkade hela vägen. När jag lät livet slå krokben för mig. Och den där andra gången, med den unge mannen. Han med dom leriga skogsstövlarna. Som bara klampade in och tog mitt hjärta i ömt förvar. Jag strulade till det då också. Lite. Men jag vill mer se det som, att jag tog ansvar just med honom. Och hänsyn. Men tvivel gnager ändå. Och det svider. Tänk om jag vågat då!

Nu har jag alltså inget sällskap på fredagskvällarna. Ingen som kommer med vin och mörk choklad. Men det gör inget Jag får fundera över vad jag vill nu? Hur gör jag med livet? Med kärleken?

Det här har fått mig tänka mycket på hur jag är som person. Varför dras jag till de män jag gör? Vilka män är det? Och jag kan se, att det alltid hamnar tillbaka i samma känslor. Där jag älskat på riktigt. Det påverkar även alla kommande val, i alla fall känns det så nu i dag. Vem vet hur framtiden blir. Jag kan ju bli överraskad igen….

Så just nu är pensionatet i det varma hjärtat stängt. Inga fler rum hyrs ut. Det svider för mycket. Även om jag kan le åt allt som hänt. Det svider!  Både bakom ögonlocken ibland och i hjärtat.

Nu behövs det inte bäddas, tvättas, eller bytas lakan. Jag har inga gäster som stökar till. Och jag lagar bara frukost åt en person. Och jag kan liksom inte se, att jag kommer att få det jag vill. Den där tvåsamheten igen. Så hur gör jag nu. Ska jag bara ge upp då?

Nja…jag kommer nog att småkika på fina män över kyldisken på Ica eller på Coop när jag handlar. Snegla och se om de har en ring. Skicka iväg ett prövande leende. Ler de tillbaka och inleder ett samtal får vi se. Kanske lägger jag benen på ryggen, kanske inte. Och jag kommer fortsätta grubbla på det faktum att jag tror det är Karma. För att jag schabblade bort kärleken. Och nu kommer karman igen och biter mig i svansen.

Ensamheten är ett faktum. Och jag får fortsätta koka mitt morgonkaffe själv.

 

Här finns låten jag lyssnade på…på Youtube

Ed Sheeran: Kiss Me

bild blogg.png

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Böcker, tidningar och annan litteratur, Det kreativa skrivandet, om mitt liv

Kaffe, hjortron och mazariner

 

Varje sommar är det något som man fastnar för, till fika…när du är extra sugen. För mig är det nästan aldrig glass, som för många andra heta sommardagar. Möjligen en kartong jordgubbar. Småkakor är min passion, alltid! Men, dom har fått hård konkurrens, av kombon av mazarin, vaniljkräm och hjortron. Allt i samma skapelse. Wow, så gott.

Hett svart kaffe, en inköpt mazarin och skrivande. Så blir inledningen på min semester.

Att skriva om sitt eget liv, är något jag tänkt i många år. Och för två år sedan började jag. skriva på mer allvar. Lite stillsamt och lite då och då.  Sen kom längtan. Jag måste leta den där tiden, prioritera den. Just för skrivande på riktigt.

Inte bara korta dagboksanteckningar, eller något snabbt hopskrivet, liksom för att få det ur kroppen. Utan på riktigt skriva!

Nu blir det oftare och mer, och att börja skriva om livet är jobbigare än man kan tro. Särskilt om man inte haft ett liv, som går i samma spår som andras. Fundera över vart man är nu, hur man kom hit och varför allt hände. Behövs det? Jo, just nu i livet känns det så. Så, skrivandet kommer att ta allt mer tid, rolig kreativ tid.

Städandet kommer troligen att minskas till noll. För även högar med böcker har växt på mitt köksbord igen. Efter några år med dålig ork, för att koncentrera sig på en bok, så har den lusten också återkommit.

Jag läser om böcker jag tyckt om förut, funderar över hur de är skrivna. Varför gillar jag dom? Och hur kan jag göra i mitt eget skrivande för att få det fungera.

Ute är det heta dagar, på tok för heta om jag får säga! Jag längtar till vidder där  man ser höga fjäll, med lite snö på toppen. Och en sval sommardag, visserligen med sol, men med friska sköna vindar. Det här, hetta, tryckande gillar jag inte alls.

Jag lånade tre böcker, en serie jag tyckte om förut. Någon av de första böckerna man kanske ska klassa in i feel-good kategorin. Men vardaglig och vanlig liksom. Det är Maria Gustavsdotter som skrivit dom. Nu börjar jag läsa om dem, fundera över hur hon skriver och lära mig, reflektera och bara njuta av en bra bok. Den första heter ‘Blå ögon och svart magi’, de andra två, ‘whisky och plättar med sylt’ och ‘Att kyssas genom ett hissgaller’.

Tänker ta boken, svart hett kaffe och en god härlig mazarin, fylld med vaniljkräm, toppad med goda hjortron och njuta av dagen, i skuggan…

 

 

Glädjeämnen i stort och smått, om mitt liv

Skolavslutning, go-frunch och cykeltur till kyrkan

35398989_10210547101704676_7940651067170095104_n (2)

Sommarlovskänslan trycker jag tillbaka lite i år. För första gången på 15 år har jag som lärare inget sommarlov. Inte i vanlig bemärkelse, men jag tar 5 veckors semester senare i sommar istället. Förra året valde jag att gå över till en semestertjänst som är på 75%. Nog det bästa val jag gjort, eftersom jag just nu i livet känner att jag behöver jobba på att återfå en hälsa jag saknat i många år. Och livskvalitet är något jag också tänker mycket på. Då är det ju valet, ska man tycka att prylar och det dom tusenlappar jag förlorar är en förlust, eller…ska ska jag tänka som jag tänker, att mer ledig tid är en fördel och tillgång. Jag väljer att se det positiva. Och att jag nu orkar röra på mig mer, engagera mig i saker, orkar börja skriva igen och orkar gå någon kurs ibland, alltså en bättre livskvalitet.  Så, jag är glad varje vecka, när torsdag kommer. Då har jag tre dagar ledigt i sträck. Den extra dag ledigt varje vecka gör att nu orkar mer än att tippa omkull i soffan och inte orka mer efter jobbet.

Men i dag, min lediga dag, så går jag ändå bara för att det är sista dagen för de flesta eleverna i skolan i dag. Skolavslutning, kyrkan, att se alla glada ungdomar vill jag inte missa. Det finns några som studerar vidare några veckor till, och dom är jag lärare åt, vi som är på vuxenutbildningen. Vi får ledigt lite senare i sommar.

Efter en morgon med lite småärenden att göra och saker att fixa, så hann jag inte äta frukost. Lunchen uteblir eftersom jag ska cykla bort till kyrkan och sen till andra änden av samhället, för att se när studenterna kommer ut på skoltrappan och firar att de klarat av sista året på gymnasiet. Att avsluta dagen med gofika med kollegorna ser jag också fram emot. Till och med solen har kikat fram mellan regnmolnen.

Just nu, sitter jag skönt tillbakalutad i min fåtölj, med trådlöst tangentbord och datamus, dator kopplad till tv-skärmen och äter lite. En sen frukost och tidig lunch. Mina egna barn älskade att ha sådana ”Fruncher” som dom kallade det, på helgen. Vi sågs sällan under måltider på veckorna då de stack iväg till olika träningar redan på eftermiddagar och jag ofta åt middag ensam. Så på helgen passade vi på.
Jag själv är kvälls- och nattmänniska. Men klev alltid upp tidigt på helgen för att baka lite frallor, eller scones. Fixa ägg, bacon och lite annat gott. Så det var frunch-mys för oss.

Idag bor vi långt ifrån varandra. Så när vi ses, är det ofta någon av att oss som övernattar på hotell, och några tränger ihop sig på liten boyta. Det är tillfällen när vi också passar på att ‘fruncha”. De som inte bor på hotellet kommer dit på morgonen, betalar glatt för att få ansluta till frukosten. Det ser jag fram emot i sommar, när jag ska ut och resa efter vägarna med min gamla bil. Den är inte ny, utan rätt många år på nacken. Men den har hittills alltid på fyra år klarat mig upp efter långa krokiga Norrlandsvägar, med älgar, renar och andra fina djur som skuttar fram lite här och var. Och aldrig blivit stående. Det jag däremot inte ser fram emot är att den inte har någon AC. Så just då, hoppas jag på kallt väder och kyliga vindar. Men i dag, då vill jag ha lite sol och värme. Hoppas ni som också tänker gå till en kyrka, sen skola, för att se på när barnen firar att deras termin är slut, att sommarlovet börjar, ha en fin dag. Jag köpte en kartong jordgubbar på morgonen och det blir kvällens lyx här…

Musiken i livet, om mitt liv

Den där countrymusiken…

En trevlig fredagskväll för drygt två år sedan hade jag en god vän på besök. Vi delade en flaska vin och frossade på goda ostar, kex och choklad.  Jag hade som vanligt på min spotifylista med mina älskade Stiftelsen, Takida och Ed Sheran. Min vän utbrister:

– Men åh, du måste ju skaffa lite nya låtar, dom där lyssnar du ju jämt på. Vi pratade vidare och han ville visa vad han brukade lyssna på. Country säger han. – VA?, Country, aldrig i livet! utbrister jag.  Men till slut gav jag med mig. Så under kvällen var det då min tur att få lyssna på hans spellista. Och rätt snabbt fick jag ändra inställning. Det var en helt annan typ av musik han lyssnade på, än vad jag själv föreställde mig att country är.

bild blogg.png

Det var artister som Keith Urban, Kane Brown, Brett Young och Luce Combs som spelades upp hemma hos mig den kvällen. Några av artisterna tog jag till hjärtat mitt och in på spotifylistan omgående. Vår musiksmak skilde sig lite åt i alla fall, så jag har nog valt lite mer moderna låtar än han gjorde på min lista. Det är övervägande nya låtar, från dom senaste åren.

Den första jag fick lyssna på den kvällen var Keith Urban. vi kollade på några videor på youtoube och lyssnade på låtar, texter.  Så många bra låtar! Särskilt låten ”Blue Ain’t Your Color” gick på repeat i början och låten ” You’ll Think Of Me”. Den senaste som Keith Urban nyss släppt är en låt som Ed Sheeran varit med och skrivit texten. När hörde att de två samarbetat och skrivit på nya plattan så tänkte jag att de måste ju vara en oslagbart bra kombo. Och det är det, för låten Ed Sheeran skrivit texten till,  ” Parallel Line” är bra. Dom två borde slå sig ihop och göra musik tillsammans.

Men den som gjorde starkast intryck just då, den där kvällen för ett par år sedan,  var Kane Brown. En  ung kille på snart 26 år, som inte varit känd så länge. Han lade upp låtar online och blev stor rätt snabbt. Han har en otrolig röst. Första videon vi såg på var när han sjöng låten ”Used to love you sober”. In kommer en kille som ser så ung ut, och mer som en kille som sjunger en helt annan typ av musik, möjligen i stil med Eminem. Hans utseende stämde inte heller med hur jag tänkt om en countrysångare, med dom tatueringarna, kepsen och locken över huvud taget.

Så tar han första tonerna. Jag bara gapar, häpet och med andakt lyssnar jag klart. En sån röst! Håret reser sig på armarna, jag ryser till i hela kroppen när jag hör första tonerna. Wow, killen kan sjunga, verkligen! Hans ungdom gör att man inte tror han ska ha så bra texter, men de förvånar och griper tag lite och visar på att även om han är ung har han en del i sin uppväxt och ungdom att hämta textmaterial från. De handlar om hans flickvän, livslång kärlek, uppväxten, en ensamstående mamma, en morfar som är förebild. Att lyssna på det här gör att jag ändrade inställning till country och vid det här laget får jag helt enkelt erkänna att jag gillar det här! Så nu har jag även en spellista med bara country musik, av lite modernare slag till största delen. Men det har smugit sig in en hel del andra låtar också, som till exempel Tim McGraw. Dom är lite mer som countryballader. Så countrymusik är rätt mysig musik att ha på när man fixar med saker hemma. Till och med städning går lättare med den spellistan på.

Kane Brown: Used to lowe you sober

Kane Brown: Better Place

Keith Urban: Blue Ain’t Your Color

Keith Urban: Paralell line

Brett Young:  In Case You Didn’t Know

Tim McGraw: Let’s Make Love

 

 

 

 

 

Musiken i livet, om mitt liv, Vildhjärtat mitt

Vildhjärta…

Robert Pettersson, Takida och Stiftelen…

Musiken har alltid funnits där och haft en viktig plats i mitt liv. Jag spelar inte, men lyssnar. Nördar ner mig i låttexter, och lyssnar in låten tills jag kan den. Kollar på youtoube på officiella videor, och sen om det finns, en video med text, googlar fram texterna och lär mig låten. Jag lyssnar i bilen när jag åker långt, sjunger höst och falskt, men med hjärtat. Mitt vilda hjärta som älskar allt som Robban gör, skriver eller framför. Att kalla honom Robban, bara…vid förnamn, är jag nog inte ensam om. Allt som Robert Pettersson, alias Robban gör berör många, som älskar hans musik. Han rör vid alla mina känslor och hans musik är viktig. Texterna berör! På djupet! Man kan lyssna på texterna på många olika sätt. Det spelar inte så stor roll om han sjunger och framför dom med gruppen Takida eller med bandet Stiftelsen. Det är i mina ögon lika bra båda två.

Låten som fastnade på riktigt, som en av dom jag alltid återkommer till, r låten Vildhjärta. Det finns en till låt, Rotlös. Men att prata om båda på samma gång kan bli en smula för mycket för känslorna.

Vilhjärta….texten, musiken och hans röst satte sig för alltid i mitt hjärta då, 2012 när den släpptes och jag hörde den för första gången. Den gick på repit väldigt länge. Den gör det fortfarande i perioder i livet, när jag behöver lyssna på den.

Låten har kommit att betyda många saker. Det är stor hjärtesorg som trängt sig in där, tårar, ilska, lyckorus och många andra känslor. De tumlar alltid runt när jag lyssnar på låten. Varför? Jo…för mig står den för en hel del i mitt liv.

Just texten i Vildhjärta, berör mycket för att då tänker jag på en man i mitt liv som jag lämnat bakom mig. Det var då, under några turbulenta år, speciellt 2012 och året efter. Tårarna gräts i floder. Förlåtelsekyssar och kramar i massor. Passionen flödade också för fullt. Livet var en berg- och dalbana. Det var en man som inte kunde vara trogen, som alltid hade andra kvinnor. Men som envist hävdade att han inte lovat mig något. Han ville bara vara en kompis mitt i natten, en som kom när han var sugen. Det varvades med perioder när jag själv gjorde likadant som honom. Då blev han lite galen och hävde att vi nog var mer vi två. Ända tills jag släppte den jag eventuellt träffade eller försökte börja träffa. Så höll vi på. Om och om igen. Till slut var han bara den där, som bara hörde av sig då, mitt i natten, när lusten pockade på…helt enkelt en sängkompis, inte mannen i mitt liv som jag ville han skulle vara på riktigt.

…precis som texten också berättar. Och att jag hade alla dom känslor som Robban satte ord på. Den låten grät jag till när jag var ledsen. Jättedeppig, men samtidigt kunde jag lyssna till den under glada dagar. Och lyckliga stunder. Men allt, texten, orden, sättet han sjunger på får mig att tänka på honom, mannen där uppe i norr. Han som flyttade in i mitt vilda hjärta då. Och är kvar där. Jag har försökt sparka ut honom. Jag försökte sluta känna! Tog bort musiken från spellistan. Slutade sjunga med i de låtarna. Orkade inte lyssna på dom, och det var speciellt två låtar, Vidhjärta och Rotlös.

Sen lämnade jag staden där i norr och flyttlasset var packat. Mannen bönade och bad, snälla stanna kvar. Jag gav mig inte. Chanserna hade varit många. Jag ville börja om. Med nya vägar att trampa, nytt liv att leva. Kanske längre fram, en ny man att släppa in i hjärtat mitt. Då grät han. Han som alltid var så kall, ja han var det. Han var kall och het. Avstängd och passionerad. Han släppte ingen in på livet. Efterhand började jag förstå varför, och varför han handlade som han gjorde. Vi pratade  ytterst lite om det. Men jag satte fingret på det, kröp under hans skal. Och kom nog så nära, som någon någonsin gjort. Så, när vi sa adjö, höll han om mig. Försökte gömma sina tårar och ville inte släppa. Jag gick!

Och under lång lång tid, så grät jag varje gång jag hörde låten Vildhjärta. Låten hade även han lyssnat på. Han tyckte den var deprimerande. Jag hade förklarat varför jag fastnad för texten, vad han själv hade för betydelse och han såg på mig med mörka sorgsna ögon. Och lyssnade igen.

Nu, fler år efter så kan jag ha låten på min spellista igen. Bra dagar, då kan jag lyssna. Lite som terapi. Att se om det funkar, kan jag lyssna utan att gråta? Som jag gjorde den gången jag åkte hemåt. Ja, jag säger hemåt än…om staden där i norr. Jag var på väg upp, höll nere farten på grund av dom många renarna och lyssnade musik. Hugget i magen kom omedelbart när första tonerna av Robbans underbara röst hördes i högtalarna. Jag stannade bilen och tårarna forsade. Satt där en lång stund, och försökte tänka förnuftigt. Som en normal, förnuftig 50+ kvinna, som inte borde ha känslorna utanpå. Jag skulle ju bara åka upp och hälsa på. Men, tänk…tänk om jag mötte honom. Jag satt alltså där fler år efter, och insåg att jag lurat mig själv helt. Det hade inte gått över. Och det tog ytterligare några år innan jag kunde göra samma resa utan tårar.

Men än, kan det hugga till lite. Men jag kan le också. Och känna att jag klarar mig genom mycket i livet. Och det är just det….med Robbans texter. Han har berättat om sina egna svängningar i livet, där måendet varierar. Man hör det i hans texter. Hans egen smärta och kamp och också glädje i vissa låtar. Som Curly Sue. Han är en person jag kan identifiera mig i, även om han är en ung man och jag en kvinna mitt i livet.

Det är dom här tre låtarna som betytt mest under de senaste tio åren av mitt liv. Först Curly Sue,  och något år senare Vildhjärta och Rotlös. Men det finns fler, många fler. Som berör, som lyssnas och som alltid finns där på spellistan.

Här är en länkar till låtarna Youtube:

 

Vildhjärta: Vildhjärta

Rotlös: Rotlös

Curly Sue: Curly sue